Den 18 juni fick jag ett telefonsamtal
som förändrade hela mitt liv. Ni vet alla varför.
Rasmus finns inte här hos oss längre,
men alla ljusa minnen finns kvar.
Jag skulle vilja dela med mig av några
sådana minnen.
Om jag skulle beskriva Rasmus med mina
egna ord så var han glad och positiv,
energisk och intensiv, nyfiken och full av idéer.
Alla lov och helger som Rasmus och
Nicklas har tillbringat hos mig i
Stockholm har det alltid varit full rulle från det att dom kommit tills dess
att dom åkt hem till Ö-vik.
När jag försökte skriva ner dessa
rader så satt jag och lyssnade på en CD-skiva med Metallica, en av Rasmus
favoritgrupper. Rasmus besökte mig när Metallica senast gjorde en konsert
på Globen i Stockholm
Han var där tillsammans med en av sina
många kompisar. Jag kom för att hämta Rasmus och hans kompis efter konserten.
Då kunde man verkligen se att Rasmus trivdes. Han strålade av lycka och ville
berätta allt om konserten. Hans nöjda ansiktsuttryck glömmer jag aldrig.
En sommar jobbade Rasmus på ett
bokförlag i Stockholm. På helger och kvällar när han var ledig så drog han med
mig runt i alla musikaffärer för att se
på utbudet av elgitarrer och förstärkare.
Det var ganska jobbigt att springa
runt i dessa butiker men när jag såg med vilken målmedveten entusiasm Rasmus
hade så kändes det så självklart att följa med.
En annan sommar när Rasmus arbetade på
restaurang i Stockholm var det dags igen. Den här gången gällde det att hitta
en kraftigare förstärkare. Eftersom han jobbade hela sommaren så hade han
tjänat ihop dessa pengar och min bror Roger fick äran att transportera
förstärkaren till Härnösand för vidare transport till Ö-vik, med hjälp av
Rasmus mormor och morfar.
Att Rasmus själv och vi andra har haft
mycket glädje av Rasmus gitarrspelande förstår ni säkert. Då har jag i och för
sig inte frågat grannarna.
Ett annat spelande är hans deltagande
i ishockey och fotboll. I ishockey för Svedjeholmen och tidigare fotboll med Själevad. I ishockey var han målvakt
och vad jag förstått en duktig sådan.
Rasmus har gett mig många rapporter från hans matcher och jag vet att
han tyckte om att spela och umgås med sina lagkamrater.
Mitt bästa hockeyminne med Rasmus
utspelar sig på en liten sjö utanför Norrtälje dit Rasmus och Nicklas följt med
oss för att fira nyår. Rasmus var 12-13 år och hade tagit med sig sina
hockeyprylar för en utlovad skridskotur på nyårsdagen. Nyårsdagen för Rasmus
visade sig starta väldigt tidigt. Att det hade snöat en del på natten tyckte Rasmus
heller inte var några problem. Dom trevande försöken att förmå Rasmus att
kanske skjuta upp detta träningspass visade sig vara totalt omöjligt. Med
Rasmus ihärdiga övertalningsförmåga stod jag strax efteråt med Rasmus och
skottade upp en plan för att sedan ha ett timslångt ispass där vi hade mycket
skoj. Det är dessa stunder när man gjort saker tillsammans som man kan tänka
tillbaka på hur många gånger som helst.
En annan händelse som jag minns var
under ett bröllop när Rasmus var 6-7 år. Vi hade mycket noggrant blivit
informerade om att inte kasta risgryn på brudparet inne i kyrkan eftersom det
ställde till stora problem för de som städade, eftersom risgrynen åkte ner
mellan träplankorna. Rasmus var mycket duktig och lovade att göra som vi sa.
Rasmus fyllde sina fickor med risgryn medan vi vuxna hade små plastpåsar som vi
förvarade i väskor och kavajfickor.
Mitt under bröllopsakten känner jag
plötsligt någon som drar i min arm. Jag tittar ner och ser en mycket glad
Rasmus utbrista: Pappa, jag har hål i fickan!!!! Att det var ett berg av risgryn vid hans ena byxben bekom honom
inte så mycket för han hade fullt upp med att hålla ordning på de fåtal risgryn
som återstod i hans ficka.
Att Rasmus många gånger pockade på
uppmärksamhet minns jag vid många tillfällen. När han ville visa något och det
var bråttom kunde det låta: Pappa,
Pappa, Pappa, Kolla, Kolla, Kolla. En gång efter det att Rasmus tjatat lite väl
mycket kom jag att tänka på Askungen och dom tre systrarna. Så när Rasmus
återigen ropade på mig så härmade jag honom och ropade tillbaka, AskAnders,
AskAnders. En som inte var sen att ta till sig detta namn var Rasmus. Men han
sa det alltid med ett leende på läpparna och med stor värme.
Det är så mycket som jag skulle vilja
ha sagt om Rasmus. Jag kommer alltid att minnas honom och jag kommer ofta att
tänka på honom och upprepa de ord som vi alltid sade till varandra när vi
avslutade våra telefonsamtal, Puss och Kram, eller som vi sa de senaste åren, P
o K.
Jag läste nyligen en vers som låter så
här:
IBLAND LIKSOM HEJDAR SIG TIDEN ETT
SLAG
OCH NÅGONTING ALLDELES OVÄNTAT SKER.
VÄRLDEN FÖRÄNDRAR SIG VARJE DAG,
MEN IBLAND BLIR DEN ALDRIG DENSAMMA
MER.