Det går inte en dag utan att vi tänker på dig. Ofta, ofta händer saker som gör att vi påminns
om dig.
På radion hör vi musik som du tyckte om, vi kör förbi Fredells här i Nacka där du jobbade din
sista sommar. Vi vänder oss om på stan efter killar som påminner om dig.
När vi ser en bra film, tänker vi ofta att; den här skulle Rasmus ha gillat.
Och när din lillebror Jacob gör ännu en fantastisk räddning i målet, tänker vi på hur gärna vi
hade delat den glädjen med dig. Och på vad mycket du hade kunnat lära honom, du som också
var en duktig målvakt.
Vi levde ju inte med dig i vardagen. Vår tid med dig och Nicklas var, under en stor del av er
uppväxt, på lov och helger.
Sommarlov i Stockholms skärgård, i Falsterbo eller på Öland. Stugan i Sälen där du byggde
korthus som småkusinerna beundrade. Tindrande ögon när du lät Jacob spela på din nyinköpta
elgitarr. Idag har han en egen. Tankarna går till dig när han spelar Tears in Heaven, Stairway
to Heaven. För det är väl där du är – i himlen. Om du var här hos oss hade ni kunnat spela
tillsammans.
Vid den här tiden på året, känns det extra tungt. Den 8 juni såg vi dig för sista gången – dagen
då du tog studenten. Idag när alla tutande, lövklädda lastbilar passerar, kan vi bara tänka på
dig och hur glad du var den dagen. Tio dagar senare hände det som inte fick hända...
Att starta den här hemsidan blev ett sätt för oss att hedra dig, att samla våra tankar. Den har
också blivit en plats att besöka eftersom din minnessten i Själevad är så långt härifrån. Men
framför allt har vi alla minnen, ditt glada leende har vi alltid inom oss.
Kramar från Pappa, Monica och Jacob.
Ditt rum, gitarren, målvaktsmasken, morgonrocken och tofflorna väntar fortfarande på dig.
Du skulle bara kunna kliva in genom dörren och ropa Mamma!
så skulle allt vara som vanligt igen.
Men, det blir aldrig som vanligt igen. Den 18 juni för fem år sedan omkom du i en tragisk
bilolycka. Du togs ifrån oss i den finaste midsommartid, när skolan äntligen var slut, du hade
ett jobb, du skulle göra lumpen och du skulle stå på egna ben . . .
Jag var just på en föreläsning i dag om positivt tänkande och vad meningen med livet är,
- man kan just undra. Enligt föreläsaren så skall man försöka bryta mönster, försöka bilda
positiva spiraler. Det tycker jag nog att vi i familjen försökt att göra fastän det många gånger
har varit motigt. Speciellt jobbigt är det i student och midsommartid, när man ser alla glada,
fina ungdomar så saknar man dig Rasmus väldigt mycket.
Jag tänker ofta på hur trevligt vi hade du, jag och Matilda när vi åkte till Härnösand för att fira
kusin Fredriks tur att bli student (Björn och Nicklas jobbade). Du körde bilen som en hel
”familjefar”, konverserade och strålade ikapp med solen. Vi hade en helt underbar dag som
jag ofta tänker tillbaka på med både glädje och sorg i hjärtat.
Rasmus vi saknar dig så,
Mamma, Björn, Nicklas och Matilda
Till kamrater, vänner, lagkompisar som läser detta och visar att ni inte glömt honom
vill vi önska en lång och skön sommar!